sentence

Det var två månader sedan, jag tänker på det varje dag. Jätte tragiskt, jag kan inte sova pga det! För varje gång jag sluter mina ögon kommer alla dessa bilder in i huvudet. Jag vill inte ha det så. Och jag vet om jag anmäler skiten så vet jag att det kommer vara så tills jag själv kan gå vidare med det. Så att anmäla människor jag inte ens vet vilka dom var, det gör mig inte mycket. Men många förstår sig inte på det. Jag får samma sak av alla, Tänk om dom gör samma sak mot en annan? Men vafan? Jag då? Jag skiter just nu ialla andra som kan bli utsatt för samma sak. Jag bryr mig inte, inte ens en lite smutta av brysig känslan. Jag vill egentligen bara tortera dom själv. Men jag skulle nog aldrig kunna se på dom igen. Dom har gjort ett stort ärr i mig, något jag aldrig kan prata om. Jag kan inte berätta för någon om dom värsta detaljerna pga att jag blev så sjukt död innombords när en vek mig av att tro på dom istället för mig. Den första jag tyrde mig till då allt hände. om ni bara förstod hur det skulle kännas. Då vill jag bara beklaga för att ni fått känna samma känsla som jag! Det hade varit bättre med en känsla som att hon gått bakom ryggen på mig eller något. Men det blev helt förvirrande då vi var på denna båt, okej jag SKRIKER efter hjälp men jag vill inte ha någon hjälp. För jag vet inte om jag kan berätta det för någon. Jag vill inte att samma sak ska hända. Jag är rädd, är det okej för er? Jag rättare sagt vägrar att allt ska upprepas. Att någon ska inte tro på mig då jag berättar detta för någon. Jag bara inte kan! Även fast en psykolog får pengar över att "hålla sig på sin klients sida" så kan jag inte öppna käften om vad som hände. Jag kan bara berätta fyra styckna plus mig i en hytt! och falla i gråt. Jag kan inte berätta mer. det är som en kniv i hjärtat som sätter stopp för att jag ska berätta mer! Jag vill verkligen kunna berätta det för mina bästa vänner. Hellst någon som står mig nära hjärtat. Men jag kan inte, men jag vill verkligen, Men då jag tänker att jag så gärna vill berätta vill jag inte att den ska må dåligt över det jag berättar. Det är hemskt hemskt som utifan! Så jag kan inte. Ingen vet förutom jag och dom. Våran hemlighet! Jag önska man kunde få ut pratbubblorna i luften så alla fick läsa vad som har hänt. För min mun är förseglad och kan inte prata om händelsen. Fan vad jag vill få dit jävlarna, jag vill skuta dom hundra skott i röven som jag fick! Denna dag får mina tankar att springa sina egna varv. Jag vill bara gråta och försvinna men det är inte så lätt har jag märkt!. Jag har närstående med större problem, och jag vill finnas till så dom inte känner sig ensamma. Jag vill stå dom bakomryggen så dom bara behöver vända sig om och krama om mig om det är en axel dom behöver. Jag gör det för att jag älskar mina vänner och kan inte låta dom gå igenom saker så hemskt ensamma. Älskar mina vänner så sjukt mycket att mitt huvud sprängs över allt! Men nu ska jag försöka gå vidare och bara tänka på det possitiva. Leva mitt liv dag för dag!  Jag hoppas mina vänner förstår att jag gärna vill finnas till för dom! Ni betyder sjukt mycket för mig! <3 Allt för mig Tjingeling /joanna