sentence

Snart har det gått ett år sedan jag åkte på en kryssning. Den kryssningen har ärrat mig för livet. Jag är mycket känslig i detta ämne. Jag blir arg, frustrerad, rädd och ledsen varje gång någon påminner mig. Folk påminner mig om det lite för mycket, jag gick till en kurator som fick mig att prata. Men jag har ALDRIG sagt vad som hände. Inte till en själ. Varför..det kan jag inte svara på?! Jag vet bara att jag lägger mig i fosterställning och gråter. Jag hatar ämnet. Men jag känner att jag kan nog berätta små detaljer nu.. Jag blev våldtagen på en kryssning. Inte av en person utan 5. Min kväll började med att jag drack på bussresan till hamnen. Jag träffade en vän där, vi gick på båten och vi började fixa oss. Det fanns killar som bodde ungefär två hytter ifrån oss som vi gick över och förfesta med. Dom var sjukt trevliga, vi skratta och hade våra bästa tider tillsammans. Vi gick i väg och hade skoj på dansgolven, sedan gick vi ner. Vi skulle gå och lägga oss med killarna ville att vi skulle efterfesta. Hon och den andra skulle bara göra något i hytten sedan komma, så jag gick dit in själv så länge. Vi satt och prata.....Men allt vände på bara några sekunder allt vart svart dom höll mina händer och stod på mina ben. Paniken höll mig levande i det tillståndet. Jag försökte allt i min makt att komma loss. Men 5 killar är ingen match....Jag började skrika allt jag hade och försöka komma loss. Jag fick in ett par högrar vänstrar sparkar och när jag väl trodde att jag skulle klara mig, tog ena killen en jackdaniels flaska och börja slå mig på låret. DEN smärtan tog all smärta någonsin. När jag väl kom loss sprang jag till min hytt.. Det kändes som flera mil. När jag väl kom in så gick jag in på toan, och värkligheten kom i fatt mig. Jag kunde inte sluta gråta, jag grät. JAg trodde dom skulle komma så inte allt det där skull hända. Men dom hade gått och lagt sig istället. VARFÖR????? min vän upptäckte att jag var ledsen och frågade vad det var? Jag berättade..... hon klädde på sig kläderna och tog den andra med sig. Och jag somna av att jag grät.. På morgonen var det förhör. (hon trodde mig inte).. Den känslan.. Den dödade mig på riktigt.. Det var det ända som gjorde ont. Om inte en mycket god vän tror mig VEM FAN SKA TRO MIG DÅ??? Jag dog på riktigt. Jag visade inga känslor. Jag sprang och spydde som en fåne på toaletten, och bosatte mig där tills båten skulle gå i hamn. Men min mage skrek efter något som kunde lugna. Jag ställde mig upp och kollade mig i spegeln.(Jag är stark) Det var mina ord. Sedan gick jag till taxfreen och köpte mig en ölkorv. Sedan gick jag ner mot hytten. Jag stelnade till...........Killarna dom fanns precis framför mig.........Vart skulle jag ta vägen? Jag började springa, dom sprang efter mig skrek hora, får vi tag på dig är du död. Jag sprang sprang sprang i dom långa koredorerna och i trapporna. Efter mycket springande var dom borta.. Efter ett tag vågade jag mig ner, men under mitt springande hade jag tappat mitt kort till hytten,jag letade reda på en säderska som skulle kunna öppna hytten åt mig, turen hade jag med mig och jag la mig i sängen och bara tänkte på att SNART är jag hemma och trygg....... tiden gick allt för långsamt och jag mådde mer och mer dåligt. min vän tog med sig en kille i hytten och hon. Paniken stärkte sig i mig. Hur ska detta gå? Han var nog min räddning i den stunden. Han var så förstående. För hon kläckte ut sig, jo men hon har blivit våldtagen i natt så hon ligger gärna lite för sig själv. Och han blev helt till sig, om hur ska vi göra, vill du ah en påse vid dig? så du kan spy, vill du ha något att äta? Varm filt eller något? han var helt underbar. När vi äntligen var på väg ut ur hamnstationen så ville jag bara säta mig i bussen och komma hem... När jag väl var hemma slängde jag allt på golvet och hoppade i duschen. Så ren som jag gjorde mig då har jag aldrig gjort förut. Jag har aldrig känt mig så ÄCKLIG....Sedan låg jag i sängen i flera dagar, Jag kom inte upp förens jag åkte till min mamma, för jag blev orolig över en stor knöl jag fått på ryggen, så mamma satte i gång en heeling. Hon frågade frågande om något hade hänt på kryssningen, och jag blå nekade. Hon kom självklart på mig och frågade om jag blev våldtagen. (Jag vågade inte säga något. Min goda vän trodde mig inte hur fan ska då min mamma tro mig?) Jag fick panik och allt slutade i gråt.Hela allt som hände efteråt blev allt jobbigare, det jobbigaste var att min pappa fick reda på det. Han påminde mig nästan varje dag i flera månader. När jag inte pratar om det är allt okej. Mycket bra faktiskt. Men när det nämns blir allt kaos i mig igen. Varför jag skriver detta i min blogg är nog bara ett steg högre för mig. Att få ut de detaljer jag bara kan ge ut. Dom andra är för groteska. Dom är så undan gömda i mig att jag aldrig vill få fram dom igen. Men allt måste fram så alla kan sluta fråga mig, påminna mig. Nu är det klart.

Men det är lite komiskt i allt detta. Jag fick mig en mycket godvän i år. Nadja Helsing heter hon. Hon fyller år just den jävulska dagen..Och hon har hjälpt mig otroligt mycket i allt detta. *Utan mina vänner, utan dom tror jag inte att jag hade varit den jag är idag. och jag är sjukt tacksam för all hjälp jag har fått på vägen. Enormt lycklig..... Finare vänner får man verkligen leta efter. Massor av kärlek till er. <3
Och även till min mamma som fick hela processen att sätta igång. Vi fick reda på tre av namnen av dom fem, men inget hände pga, jag skulle ALDRIG kunna genom gå att berätta händelsen. Aldrig..det skulle inte gå. Mesigt, tyck d ni som vill.. Jag är en mycket lycklig person som kan leva livet till 110% Jag är stolt över personen jag har blivit idag. Jag är lyckligt kär i en kille som heter Marcus. Världens underbaraste pojkvän..

Händelsen som har hänt, har fått mig att utforska mig själv, ta reda på vem jag verkligen egentligen är. JAg har verkligen fått reda på vad jag vill och inte vill med mig själv. Mycket har hänt på denna lilla tid, men jag är överlycklig över mitt liv och den jag är idag. Stolt över att jag kommit så långt. Det är många personer som inte klarar att resa på sig igen efter sånt här. Jag kan förstå dom. Men att jag reste på mig och gick till min mamma, har gjort mig så stark idag.

Tack för mig // Joanna Lundgren